Jag började fundera på hur snabbt skolåret har gått. Det kändes som om jag nyss flyttade till älvsbyn och började skolan. Nu är det bara en månad kvar! Hur jag hamnade i Älvsbyn är ett stort frågetecken. Jag var (nästan) helt säker på att jag skulle gå hälsa och friskvård i Luleå, men bara nån vecka innan skolan började bestämde jag mig ändå gå i Älvsbyn ( mitt andra hands val). Det var lite nervöst innan för jag hade typ ingen aning om någonting i princip. Ja, jag kom till Älvsbyn dagen innan skolan började, allt jag minns från den dagen var att jag och Carro gick på grillen...


Egentligen kände jag (typ) ingen här innan, knappt Carro. Men eftersom tiden gick lärde jag känna mer folk. Jag i en ny by är som att släppa ut en virrig höna, mitt lokalsinne är i botten. Allt eftersom tiden gick så blev det lättare att hitta, men jag är fortfarande virrig, orientering har aldrig varit min grej. Varför jag började i Älvsbyn var inte bara för att jag skulle gå i skolan utan att jag skulle få utöva det jag tycker är kul, alltså skidåkningen. Under detta "år" har jag utvecklas mycket som person och samtidigt som skidåkare. Denna säsong har väl inte gått bra för jag inte har kunnat träna fullt ut. Det är inget som kommit plötsligt för att jag började träna mer utan att det har funnits där i några år. På måndag ska jag operera mig och förhoppningsvis och troligtvis kommer jag till nästa säsong kunna träna fullt ut. Jag har fått många frågor om varför jag inte tävlat i vinter. Det är för att jag inte klarat av det. Förra säsongen var det på vippen att jag klarade av att full följa säsongen. Den här säsongen har varit annorlunda, istället för att mina "bekymmer" minskat så har det faktiskt ökat och jag har inte kunnat hålla smärtan borta. Jag insåg ganska tidigt att det här skulle inte gå och bestämde mig för att jag skulle åka det jag orkade och klara av och sedan fick det gå som det gick. Hela säsongen har jag gått på mina känslor, inte alltid det roligaste.

Vad är det som är mina bekymmer? Det som har hänt mig är att jag tränade för mycket än vad min kropp orkade med, kropp och kropp det var mina ben som inte hängde med i farten. Det är ungefär det som hänt mig. Jag började känna av detta för 3-4 år sedan med att jag hade ont i fötterna och bestämde mig då för att kolla upp det, för att det brände under fötterna vad jag än gjorde. Jag gick till flera sjukgymnaster men svaren jag fick var "använd sulor du är plattfot", men så en dag efter att ha blivit skickad mellan massa sjukgymnaster så kom jag till en som sa att jag hade Compartements men att det skulle växa bort med tiden. Men ack, istället för att det växte bort förvärrades hela saken. Jag kom då till Älvsbyn och Sture skickade mig till skolsköterskan och skolläkaren, fick en tid på Sunderby sjukhus. Men de ville inte ha mig där, okej så var det väl inte men det kändes ungefär så. Så läkaren där skickade mig vidare till Umeå idrottsmedicinska och där ville de operera mig så fort som möjligt, utan att göra några tester så sa de att jag hade fått kronisk compartments som nu troligtvis kommer lösa sig med hjälp av operationen!